| Funiculus | Nervbana | Kotor | Destination | Funktion |
|---|---|---|---|---|
| Posterior | Fasciculus gracilis | T7 och nedåt | Nucleus gracilis (medulla) | Förmedlar proprioception, vibration och fin beröring från nedre extremiteter och bål; korsar i medulla (lemniskala decussationen). |
| Fasciculus cuneatus | C1–T6 | Nucleus cuneatus (medulla) | Förmedlar proprioception, vibration och fin beröring från övre extremiteter och bål; korsar i medulla. | |
| Lateralis | Lateral spinothalamisk bana | Alla nivåer | VPL (thalamus) → sensorisk cortex | Förmedlar smärta och temperatur; korsar inom 1–2 segment efter inträde i ryggmärgen. |
| Anterior spinothalamisk bana | Alla nivåer | VPL (thalamus) | Förmedlar grov beröring och tryck; korsar segmentellt i ryggmärgen. | |
| Dorsal spinocerebellär bana | T1–L2 | Ipsilaterala cerebellum (via ICP) | Förmedlar proprioception från nedre extremiteter; okorsad, går via Clarke's kärna till inferiora cerebellära pedunkeln. | |
| Ventral spinocerebellär bana | L2 och nedåt | Cerebellum (via SCP) | Förmedlar proprioceptiv info (särskilt koppling till rörelser); dubbelkorsad: först i ryggmärg, sen i cerebellum. | |
| Anterior | Spinotektal bana | Alla nivåer | Tectum i mitthjärnan | Del av smärtmodulerande system; förmedlar sensorisk information för reflexmässiga huvudrörelser mot stimuli. |
| Hjärnstam | Trigeminal lemniscus | Pons–medulla | Thalamus (VPM) | Förmedlar somatosensorik från ansiktet (beröring, proprioception); från CN V, via principala och spinala kärnor. |
| Medial lemniscus | Medulla → midbrain | Thalamus (VPL) | Förmedlar proprioception, vibration och fin beröring från hela kroppen (efter korsning i medulla). | |
| Lateral lemniscus | Pons–mitthjärna | Inferior colliculus | Del av hörselbanan; leder signaler från cochlear nuclei och olivkomplex till colliculus inferior. |
De uppåtstigande banorna i centrala nervsystemet har till uppgift att förmedla information från kroppens perifera receptorer till högre centra i hjärnstammen, thalamus och vidare till somatosensorisk cortex. Dessa signaler representerar olika modaliteter såsom proprioception, vibration, beröring, smärta, temperatur och visceral känsel. Banorna är organiserade utifrån modalitet, lateralisering och nivå, och följer noggrant kontrollerade mönster som möjliggör både exakt lokalisering och diskriminativ bearbetning av stimuli. Informationen passerar ofta genom flera omkopplingsstationer (nuclei), och vissa banor korsar mittlinjen för att nå kontralateral hjärnhalva.
Denna bana är avgörande för att förmedla proprioception, vibration och fin diskriminativ beröring. Fasciculus gracilis tar emot signaler från nedre extremiteter och bål, medan fasciculus cuneatus täcker övre kroppshalvan. Båda banorna löper i den bakre funiculus och synapsar i sina respektive kärnor i den nedre delen av medulla oblongata. Här korsar signalerna mittlinjen genom lemniskala decussationen och fortsätter upp till thalamus som den mediala lemnisken. Funktionellt möjliggör denna bana fin spatial lokalisering av beröring, samt exakt koordinering av kroppens position, vilket är avgörande för motorisk kontroll.
De spinothalamiska banorna representerar det anterolaterala systemet och förmedlar främst smärta, temperatur samt grov beröring. Den laterala delen ansvarar för nociceptiv och termisk perception, medan den anteriora delen förmedlar tryck och diffus beröring. Dessa fibrer korsar nästan omedelbart efter inträde i ryggmärgen, vilket ger en kontralateral representation redan på ryggmärgsnivå. Signalerna förs vidare till thalamus och sedan till sensoriska cortex. Deras fysiologiska roll är avgörande för överlevnad och skyddande reflexer. Kliniskt innebär skador i dessa banor ofta kontralateral bortfall av smärta och temperatur under skadenivån.
De spinocerebellära banorna, särskilt den dorsala och ventrala delen, ansvarar för omedveten proprioceptiv information till cerebellum. Den dorsala banan förblir ipsilateral, medan den ventrala banan är dubbelkorsad, vilket innebär att den ändå når cerebellum från samma kroppshalva. Dessa banor möjliggör finjustering av rörelser och upprätthållandet av balans. Eftersom cerebellära system är involverade i automatisk rörelsereglering påverkar lesioner i dessa banor ofta gång, hållning och finmotorik utan direkt påverkan på viljestyrka.
En grundläggande likhet mellan de uppåtstigande banorna är att de alla innehåller en sekventiell kedja av neuron – primärt sensoriskt neuron med cellkropp i dorsalrotsgangliet, ett sekundärt neuron i ryggmärg eller hjärnstam, och ett tertiärt neuron i thalamus som projekterar till cortex. En viktig skillnad ligger i om och när banan korsar mittlinjen, samt i vilka modaliteter som förmedlas. Baksträngsbanorna förmedlar signaler med hög diskrimination, medan spinothalamiska banor hanterar mer diffusa sensationer och reflexmässiga skyddsresponser. Spinocerebellära banor utgör ett undantag då de ofta inte når cortex, utan istället direkt går till cerebellum för automatisk motorisk reglering.
Skador i uppåtstigande banor ger ofta typiska mönster beroende på vilken bana och vilken nivå som är påverkad. En hemileison i ryggmärgen ger exempelvis ipsilateral förlust av proprioception och kontralateral förlust av smärta och temperatur – det klassiska Brown-Séquards syndrom. Skador i baksträngsbanorna leder till ataxi och nedsatt vibrationssinne, medan lesioner i spinothalamiska banor främst ger smärt- och temperaturbortfall. Skador i spinocerebellära banor orsakar ataxi utan muskelkraftsbortfall.