| Lob | Område | Detaljerad beskrivning av funktion |
|---|---|---|
| Frontallob | Primära motorcortex (Brodmann 4) | Initierar och kontrollerar viljestyrda rörelser, organiserad som en somatotopisk karta (motorhomunculus). |
| Premotor- och supplementär motorarea (Brodmann 6) | Planerar rörelser, särskilt komplexa sekvenser och rörelser som kräver samordning mellan båda sidor av kroppen. | |
| Prefrontala cortex | Ansvarar för exekutiva funktioner, beslutsfattande, arbetsminne, planering, socialt beteende och personlighet. | |
| Brocas område (vanligen vänster hemisfär, Brodmann 44/45) | Styr talproduktion, artikulation och grammatiska aspekter av språk. Skada ger expressiv afasi. | |
| Parietallob | Primära somatosensoriska cortex (Brodmann 1, 2, 3) | Tar emot och bearbetar information om beröring, tryck, smärta, temperatur och proprioception från motsatt kroppshalva. |
| Sekundärt somatosensoriskt område | Tolkar och integrerar sensorisk information, viktig för att känna igen objekt genom beröring (stereognosi). | |
| Posterior parietalcortex | Samordnar sensorisk information för rumsuppfattning och uppmärksamhet. Involverad i kroppens position i rummet. | |
| Occipitallob | Primära synbarken (Brodmann 17) | Mottar visuell information från retina via thalamus. Organiserad retinotopiskt för bearbetning av synfältet. |
| Sekundära visuella områden (Brodmann 18, 19) | Bearbetar komplexa visuella stimuli som form, färg, rörelse och djup. Viktig för igenkänning och tolkning. | |
| Dorsala och ventrala streamen | Dorsala vägen hanterar var-objekt finns (spatial perception), ventrala vägen vad-objekt är (igenkänning). | |
| Temporallob | Primära hörselcortex (Brodmann 41, 42) | Bearbetar auditiv information, särskilt tonhöjd och volym. Organiserad tonotopiskt efter frekvens. |
| Wernickes område (vanligen vänster hemisfär, Brodmann 22) | Ansvarar för språkförståelse. Skada ger receptiv afasi, där patienten inte förstår talat eller skrivet språk. | |
| Temporala associativa områden | Bearbetar komplex auditiv och visuell information, särskilt igenkänning av objekt, ansikten och minneskopplingar. | |
| Limbiska loben | Cingulära cortex | Involverad i emotionell bearbetning, motivation, smärtupplevelse och reglering av autonom funktion. |
| Parahippocampala gyrus och hippocampus | Central roll i inlärning och minne, särskilt överföring från korttids- till långtidsminne. |
Hjärnbarken, eller cerebrala cortex, är den mest utvecklade delen av hjärnan hos människan. Den täcker hjärnhemisfärerna och är ansvarig för högre kognitiva funktioner som medvetande, språk, minne, känslor och viljestyrda rörelser. Syftet med hjärnbarken är att bearbeta inkommande sensorisk information, samordna komplexa motoriska beteenden och möjliggöra abstrakt tänkande och planering.
Hjärnbarken är en veckad struktur med en yta bestående av grå substans, cirka 2–4 mm tjock. Den delas in i fyra huvudlober per hemisfär – frontal, parietal, occipital och temporal – som var och en är kopplad till specifika funktioner. Cortex delas vidare in i neocortex (sex lager) och allocortex (färre lager, evolutionärt äldre). Vecken (gyri) och fårorna (sulci) ökar ytan och gör det möjligt att rymma fler neuron inom kraniets begränsade utrymme.
Cortex är organiserad kolumnärt – nervceller i samma vertikala pelare bearbetar information tillsammans. Dessutom finns en funktionell uppdelning mellan hemisfärerna, med viss lateral specialisering (t.ex. språk dominerar ofta i vänster hemisfär). Sensorisk information bearbetas ofta kontralateralt, vilket innebär att höger hjärnhalva behandlar signaler från vänster kroppshalva och vice versa. Hjärnbarken fungerar hierarkiskt – från primära sensoriska områden till mer integrativa associativa områden.
Hjärnbarken samverkar med subkortikala strukturer som thalamus, basala ganglier och cerebellum. Information från omvärlden och kroppen samlas in via sensoriska system, bearbetas i kortikala nätverk och omsätts till medvetna upplevelser eller motoriska responser. Interaktionen mellan olika kortikala regioner sker via associativa bansystem och möjliggör komplexa förmågor som uppmärksamhet, beslutsfattande och problemlösning.
En av hjärnbarkens mest anmärkningsvärda egenskaper är dess neuroplasticitet – förmågan att förändras strukturellt och funktionellt som svar på erfarenhet, inlärning eller skada. Under uppväxten sker en gradvis specialisering av kortikala nätverk, men även vuxna hjärnor kan anpassa sig. Denna förmåga är avgörande för rehabilitering efter neurologiska skador och för lärande genom livet.