Hjärnan är omsluten av tre skyddande bindvävshinnor – pia mater, arachnoidea och dura mater – som tillsammans utgör meningerna. Deras främsta funktion är att skydda hjärnan från mekaniskt trauma, infektioner och att upprätthålla en stabil miljö för det centrala nervsystemet. Hinnorna avgränsar också utrymmen där cerebrospinalvätskan (CSF) cirkulerar, vilket bidrar till stötdämpning och transport av näringsämnen.
Pia mater är den innersta hinnan och ligger tätt mot hjärnans yta, följer alla dess vindlingar och fåror. Den är tunn, vaskulär och semipermeabel, vilket gör att den kan interagera direkt med nervvävnaden och blodkärl. Arachnoidea, den mellersta hinnan, bildar tillsammans med pia mater det subarachnoidala rummet där CSF flödar. Den har en spindelvävsliknande struktur som tillåter cirkulation av vätskan men begränsar patogeners tillgång till CNS.
Dura mater är den yttersta, kraftiga hinnan som skyddar hjärnan mekaniskt och formar venösa blodledare (sinus durae matris) för att dränera blod från hjärnan. Hinnorna tillsammans bildar ett slutet system som bidrar till immunologiskt skydd, vätsketrycksbalans och fysisk stabilisering av hjärnan i kraniet. Deras samverkan är avgörande för både neurologisk funktion och skydd.
| Namn | Vad den är gjord av | Var man hittar den | Detaljerad beskrivning av dess syfte och funktion |
|---|---|---|---|
| Hjärnsubstans | Neuronvävnad (grå och vit substans) | Inuti hjärnan | Utför all kognitiv, sensorisk och motorisk bearbetning i CNS. Består av nervceller, gliaceller och blodkärl. |
| Pia mater | Tunn bindväv med blodkärl | Täcker hela hjärnans yta och följer varje fåra (sulcus) och vindling (gyrus) | Skyddar hjärnan genom att bära blodkärl till nervvävnaden och separera den från cerebrospinalvätskan. Bidrar till barriärfunktion. |
| Subaraknoid region | Cerebrospinalvätska (CSF), blodkärl och bindvävstrabekler | Mellan pia och araknoidea, runt hela hjärnan och ryggmärgen | Innehåller CSF som dämpar stötar, ger näring, avlägsnar avfall och upprätthåller intracerebralt tryck. |
| Araknoid mater | Avaskulär bindväv | Täcker hela CNS yta, men följer inte hjärnans fåror | Fungerar som en barriär och skyddande hinna. Bildar villi som möjliggör återflöde av CSF till venblodet via sinussystemet. |
| Subdural region | Potentiellt utrymme med venösa blodkärl | Mellan araknoidea och dura mater, vanligtvis sluten | Kan fyllas med blod vid skada (subduralblödning). Förbinder araknoidea med dura via mikroskopiska bindvävsbroar. |
| Menigeal dura mater | Tät fibrös bindväv | Inre lager av dura mater, täcker hela hjärnan och ryggmärgen | Skyddar CNS, bildar duralförtjockningar som skiljer hjärndelar (ex. falx cerebri, tentorium cerebelli) och stödjer venösa sinus. |
| Dural sinus | Endotelklädda kanaler i dura mater | Bara i vissa delar av dura, särskilt längs mittlinjen och tentoriet | Samlar upp venöst blod från hjärnan och återför det till vensystemet via vena jugularis interna. |
| Periosteal dura mater | Tät bindväv kontinuerlig med periostet i skallbenet | Yttre lager av dura, finns bara i kraniet, ej i ryggmärgen | Fäster dura mot skallbenet och fungerar som ett inre periost. Skyddar mot rörelse och tryck. |
| Epiduralt område | Lucker bindväv, fett och blodkärl (mest uttalat i ryggraden) | I kraniet är det potentiellt utrymme, i ryggraden är det reellt utrymme mellan dura och ben | Vid skallskada kan blödning ske här (epiduralblödning). I ryggraden fungerar det som skydd och dämpar rörelse. |
| Skallben, kranium | Kompakt och spongiöst ben | Runt hela hjärnan | Ger mekaniskt skydd och stöd till hjärnan. Innehåller benmärg och blodkärl. Består av flera sammansmälta ben. |
| Skalp | Hud, bindväv, muskler, fett | Yttersta lagret, täcker kraniets utsida | Skyddar skallen mot yttre skador, innehåller hårsäckar, talgkörtlar och riklig kärlförsörjning. Viktig för temperaturreglering och känsel. |
I vissa delar av kraniet separeras de två lagren av dura mater – det inre meningeala lagret och det yttre periosteala lagret – och bildar då dura septa (durala skiljeväggar) samt venösa sinusar. Dessa strukturer har både skyddande och strukturellt viktiga roller i hjärnan.
Falx cerebri är ett vertikalt duraseptum som löper i mittlinjen mellan storhjärnans hemisfärer, i den longitudinella klyftan. Det fäster framtill vid crista galli på os ethmoidale och baktill vid tentorium cerebelli. Dess övre kant innehåller superior sagittal sinus och dess nedre kant inferior sagittal sinus.
Funktionellt hindrar falx cerebri att de två hjärnhalvorna rör sig oberoende av varandra, särskilt vid accelerationer, och hjälper därmed till att stabilisera hjärnan inuti kraniet.
Tentorium cerebelli är ett horisontellt duraseptum som skiljer cerebellum (lillhjärnan) från occipitalloberna i storhjärnan. Det fäster vid falx cerebri i mittlinjen, på sidorna vid temporalloben och occipitalloben, och baktill längs sinus transversus.
Genom dess främre öppning, tentorialnotchen, passerar hjärnstammen. Tentoriet skyddar cerebellum från tryck ovanifrån och hjälper till att hålla de övre och nedre delarna av hjärnan separerade. Herniering genom tentorialnotchen är ett kliniskt viktigt tecken vid intrakraniellt tryck.
Falx cerebelli är ett litet vertikalt duraseptum som projiceras mellan de två cerebellära hemisfärerna. Det är mindre än falx cerebri och innehåller occipital sinus längs sin kant.
Funktionen är liknande den hos falx cerebri: att stabilisera och separera hjärnhalvorna, i detta fall de cerebellära hemisfärerna.
Blödningar i hjärnans hinnor uppstår när blod ansamlas mellan hjärnans olika skyddande lager, vilket kan skapa ett tryck mot hjärnvävnaden och påverka dess funktion. Blödningarna namnges efter var blodet ansamlas i förhållande till hjärnhinnorna: epidural, subdural och subaraknoidal blödning. Var och en av dessa blödningar har olika orsaker, utbredning och kliniska förlopp, men samtliga innebär ett akut neurologiskt tillstånd som kräver snabb diagnostik och behandling.
Gemensamt för dessa blödningstyper är att de påverkar det intrakraniella trycket, ofta leder till kompression av hjärnvävnad och kan orsaka medvetandepåverkan, huvudvärk, illamående och fokalneurologiska symtom. Kliniskt är tidig identifiering avgörande, då tryckökning i det slutna kraniet kan leda till hjärnherniation och död. Bilddiagnostik, oftast med DT hjärna, används för att skilja de olika typerna åt och vägleda behandlingen.
Mass-effekt syftar på det tryck och förskjutning av hjärnvävnad som uppstår när en blödning eller annan volymökande process i hjärnan tar plats och pressar på omkringliggande strukturer. Vid blödningar i hjärnans hinnor kan detta leda till kompression av viktiga nervstrukturer, nedsatt blodflöde och i värsta fall herniering, vilket är livshotande.
| namn | var den sker | mekanismer som får den att ske | symptomata | diagnos | behandling | övriga detaljer |
|---|---|---|---|---|---|---|
| epidural hematoma | mellan skallbenet och dura mater | ofta ruptur av arteria meningea media efter skalltrauma | medvetslöshet följt av vakenhet och sedan snabbt försämring | DT visar linsformat (biconvex) hematom | akut neurokirurgisk evakuering, kraniotomi | vanligtvis arteriel blödning, snabb försämring |
| subdural hematoma | mellan dura mater och araknoidea mater | ruptur av bryggvener efter trauma eller vid atrofisk hjärna | gradvis utvecklande neurologiska symtom, huvudvärk, förvirring | DT visar halvmåneformat hematom | konservativ behandling eller kirurgi beroende på storlek och symtom | vanligast hos äldre och alkoholister, venös blödning |
| subaraknoid hematoma | i subaraknoidalrummet runt hjärnan | ofta ruptur av aneurysm eller trauma | plötslig svår huvudvärk, nackstelhet, illamående, medvetandepåverkan | CT visar blödning i subaraknoidalrummet, LP vid tveksamhet | akut neurokirurgisk behandling, blodtryckskontroll, prevention av vasospasm | kan leda till hydrocefalus och vasospasm |
| intracerebral hematoma | inom hjärnvävnaden | ofta hypertensiv kärlskada, trauma eller kärlmissbildning | fokalneurologiska bortfall, huvudvärk, medvetandepåverkan | CT visar parenkymatös blödning | ofta konservativ behandling, ibland kirurgi vid stort hematom, undvik punktering i ländryggen | vanligaste typen av stroke orsakad av blödning |
Epiduralt hematom uppstår oftast när en skallfraktur skadar arteria meningea media, en artär som löper mellan skallbenet och dura mater. När artären brister läcker blod snabbt in i rummet mellan dura mater och skallbenet, vilket orsakar ett snabbt expanderande tryck på hjärnan.
Blodet pressar dura mater från benytan, vilket kan leda till kompression av hjärnvävnad. Den höga artärblödningen gör att trycket ökar snabbt, vilket kan leda till herniering och allvarliga neurologiska skador om inte blodansamlingen avlägsnas.
Den snabba expansionen och det ökade intrakraniella trycket ger en karakteristisk "lucid interval" där patienten först är vid medvetande men sedan snabbt försämras när hematomet växer.
Subduralt hematom orsakas av ruptur av bryggvener som löper från hjärnans yta till dura mater. Dessa vener är tunnväggiga och kan slitas vid plötsliga rörelser eller trauma, särskilt vid hjärnatrofi hos äldre.
Blödningen sker i subduralrummet och är oftast venös, vilket ger långsammare blödning jämfört med epidurala hematom. Blodet ansamlas mellan dura och araknoidea, vilket långsamt ökar trycket på hjärnvävnaden och kan orsaka neurologiska symtom.
Den långsammare blödningen och det gradvisa tryckökningen gör att symtomen kan utvecklas över dagar till veckor, vilket skiljer sig från den snabba förloppet vid epidurala hematom.
Subaraknoidalblödning uppstår när blod sprids i subaraknoidalrummet, där cerebrospinalvätska normalt cirkulerar mellan araknoidea och pia mater. Vanligaste orsaken är ruptur av ett cerebralt aneurysm som släpper ut blod direkt i detta rum.
Blodet irriterar hjärnans yta och kärlväggar, vilket leder till vasospasm, en reflexmässig sammandragning av blodkärl som kan orsaka sekundär ischemi och hjärnskada. Blodet blandas med CSF och kan blockera dess normala cirkulation, vilket kan leda till hydrocefalus.
Den mekaniska och kemiska irritation som orsakas av blodet stimulerar smärtreceptorer i hjärnhinnorna och utlöser den typiska intensiva huvudvärken, samt nedsatt nervfunktion om vasospasm eller ökat tryck uppstår.
Intracerebralt hematom är blödning direkt i hjärnvävnaden, oftast på grund av ruptur av små perforerande arterioler, exempelvis på grund av kronisk hypertoni. Blodet samlas inuti hjärnsubstansen och skadar nervceller genom tryck och toxisk effekt från blodets komponenter.
Det uppstår ett lokalt ödem och inflammatorisk respons kring blödningsområdet, vilket ytterligare skadar nervvävnaden. Blodtrycksförändringar och eventuell blödningsexpansion kan leda till ökat intrakraniellt tryck och förskjutning av hjärnstrukturer.
Trycket från hematomet kan påverka närliggande nervbanor och kärnor, vilket ger plötsliga fokala neurologiska bortfall, medan den pågående inflammationen bidrar till sekundär nervcellsdöd.