Det sympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet och ansvarar för att mobilisera kroppens resurser vid stress, fara eller ökad aktivitet – ofta kallat "fäktas eller fly"-responsen. Det ökar hjärtfrekvens, vidgar pupiller, minskar matsmältningsaktivitet och ökar blodflödet till skelettmuskulaturen. Det sympatiska nervsystemet verkar främst genom ett nätverk av pre- och postganglioniska neuroner som förmedlar signaler från ryggmärgen till målorgan över hela kroppen.
Det sympatiska nervsystemet regleras centralt av limbiska strukturer och hypotalamus, som fungerar som överordnade kontrollcentra. Hypotalamus tar emot information om kroppens inre tillstånd och integrerar emotionella och kognitiva signaler från det limbiska systemet. Från hypotalamus skickas signaler via nedåtgående banor, till exempel genom hjärnstammen och ryggmärgen, där de påverkar de preganglioniska neuronerna i ryggmärgens laterala horn (T1–L2). Även om barken har viss påverkan, är dess roll mer indirekt och modulativ snarare än direkt styrande.
| Källkotor | Ganglion | Plexus | Målorgan | Effekt |
|---|---|---|---|---|
| T1–T3 | Superior cervical | Carotid plexus | Öga | Dilation av pupill, fjärrsyn (via NE, dilator pupillae) |
| T1–T3 | Superior cervical | — | Spottkörtlar, tårkörtlar | Tjock viskös saliv, minskad tårproduktion |
| T1–T5 | Cervikala ganglier (alla tre) | Cardiac plexus | Hjärta | Ökad puls och blodtryck |
| T1–T5 | Cervikala ganglier | Esofagal plexus | Matstrupe | Minskad peristaltik |
| T1–T5 | Cervikala ganglier | Pulmonärt plexus | Lungor | Bronkvidgning, minskad sekretion, vasokonstriktion |
| T5–T9 | Celiaka ganglion | — | Mage | Minskad peristaltik, minskad sekretion, pyloruskontraktion |
| T5–T9 | Celiaka ganglion | — | Lever, bukspottkörtel | Glykoneogenes, minskat gallflöde, ↓ insulin, ↑ glukagon |
| T5–T9 | Celiaka (intramural) | — | Binjuremärg (chromaffina celler) | Frisättning av adrenalin och noradrenalin |
| T5–T9 | Superior mesenteriska ganglion | — | Tunntarm, kolon | Minskad peristaltik, minskad sekretion och absorption |
| T10–T11 | Aortico-renalt ganglion | — | Njure | Minskad urinproduktion, reninfrisättning |
| T12 | Renalt ganglion | Renalt plexus | Njure | Samma som ovan |
| L1–L3 | Inferior mesenteriskt ganglion | — | Distal tarm | Minskad peristaltik och sekretion |
| T12–L3 | — | Superior hypogastriskt plexus | Urinblåsa | ↓ detrusoraktivitet, ↑ sfinktertonus |
| T10–L2 | — | Inferior hypogastriskt plexus | Könsorgan | Män: ejakulation, Kvinnor: uterinkontraktion |
De cervikala ganglierna utgörs av tre huvudsakliga strukturer: superior, mellan och inferior cervical ganglion. De preganglioniska neuronerna kommer från ryggmärgens segment T1–T3 och färdas via den vita rami kommunikon till den sympatiska kedjan. Här kan axonerna fortsätta uppåt utan att synapsa förrän de når ett cervikalt ganglion.
Superior cervical ganglion är det största av de tre och är viktigt för att försörja strukturer i huvudet. Postganglioniska fibrer kan följa blodkärl som ett carotid plexus till ögat där de stimulerar musculus dilator pupillae (via noradrenalin) vilket möjliggör fjärrsyn. Andra fibrer går till spottkörtlarna där de orsakar produktion av tjockt, visköst saliv samt minskad tårproduktion.
Postganglioniska fibrer från alla tre cervikala ganglierna bildar tillsammans cardiac plexus som innerverar hjärtat och höjer puls samt blodtryck. Fibrer går även till esofagal plexus där de minskar peristaltik, samt till pulmonär plexus där de vidgar bronkiolerna, minskar sekretion och orsakar vasokonstriktion i bronkiala artärer. Även splanchnic nerver från T1–T5 kan ansluta till dessa plexus.
Fibrer från T5–T9 samlas i den större splanchnic nerven och synapsar i celiaka gangliet. Postganglioniska fibrer från detta ganglion går till flera organ:
Vissa grenar från den större splanchnic nerven går direkt till chromaffina celler i binjuremärgen. Dessa fungerar som intramurala ganglier och frisätter adrenalin och noradrenalin direkt till blodet vid stimulering.
Andra grenar går vidare till superior mesenteriska gangliet där de postganglioniska fibrerna påverkar tarmen: minskad peristaltik, absorption och sekretion.
Från T10–T11 går fibrer via den mindre splanchnic nerven till aortico-renala gangliet där postganglioniska fibrer går till njurarna och orsakar minskad urinproduktion samt ökad frisättning av renin.
T12 skickar ut fibrer i den minsta splanchnic nerven, som går till renal plexus och ger liknande effekter i njurarna som den mindre splanchnic nerven.
Neuroner från L1–L3 färdas som lumbära splanchnic nerver till det inferiora mesenteriska gangliet. Härifrån går postganglioniska fibrer till distala tarmsegment, där de dämpar tarmrörelser och sekretion.
Nervfibrer från T12–L3 kan också nå superior hypogastriskt plexus eller intermesenteriskt plexus. Postganglioniska fibrer från dessa plexus går till urinblåsan, där de hämmar kontraktionen av detrusormuskeln och ökar tonus i urinrörets sfinktermuskler.
Slutligen kan fibrer från T10–L2 gå som sakrala splanchnic nerver till könsorganen. Hos män orsakar detta ejakulation. Hos kvinnor stimulerar det uteruskontraktioner, och under graviditet sker receptorväxling i uterus för att underlätta förlossning. Även hypogastriska nerver, särskilt från det inferiora hypogastriska plexus, deltar i denna innervation.