| Källa | Väg till målorgan | Målorgan | Detaljerad beskrivning av dess funktion |
|---|---|---|---|
| Olfaktoriska receptorceller i näshålans tak (olfaktoriska epitelet) | Fila olfactoria genom lamina cribrosa till bulbus olfactorius, vidare via tractus olfactorius till primära luktområden i hjärnan (t.ex. uncus, amygdala, piriform cortex) | Primära luktcentrum i cerebrum, inkl. limbiska strukturer | N. olfactorius förmedlar luktsinnet genom att överföra kemiska signaler från luktmolekyler till hjärnan. Informationen bearbetas snabbt i limbiska systemet, vilket förklarar luktens koppling till emotion och minne. |
I toppen av näshåligheten, precis under skallbasen, finns cribiform plate – en del av os ethmoidale. Här finns ett specialiserat luktepitel täckt av ett skyddande och fuktigt slemlager. Inom detta epitel sitter de olfaktoriska receptorcellerna, som är bipolära neuron med cilier som sticker ut i slemmet och registrerar luktmolekyler.
Dessa receptorcellers axoner samlas i tunna buntar som tillsammans bildar de olfaktoriska nerverna – nervus olfactorius. De passerar cribiform plate via små foramina till bulbus olfactorius, som ligger direkt under frontalloben. I bulbus synapsar de på dendriterna hos mitralceller inom strukturer som kallas glomeruli.
Runt de olfaktoriska neuronens cilier finns även epitelceller, basalceller och Bowmans körtlar som producerar slem som löser upp luktmolekyler för att möjliggöra receptorbindning.
Varje olfaktorisk receptorcell uttrycker en typ av G-proteinkopplad receptor (GPCR). Receptorn binder till specifika kemiska ämnen i luften – men en molekyl kan aktivera flera receptorer och en receptor kan känna igen flera molekyler. Denna överlappande kodning skapar en unik luktprofil.
GPCR-receptorn aktiverar ett G-protein kallat Golf, vilket stimulerar adenylylcyklas. Det leder till ökad koncentration av cAMP som öppnar jonkanaler för Na+ och Ca2+. Depolarisation sker, och Ca2+ öppnar även Cl–-kanaler som förstärker depolarisationen via efflux av Cl–. Detta leder till tröskelpotential och aktionspotential.
Med tiden sker adaption via intracellulärt Ca2+, vilket minskar cellens känslighet för luktstimuli – en form av desensitisering som förklarar varför starka dofter upplevs som svagare med tiden.
Axoner från olfaktoriska neuron terminerar i glomeruli där de bildar synapser med dendriter från mitralceller och tufted cells. Dessa celler skickar vidare signalen via sina axoner som formar tractus olfactorius.
Interneuroner som granulosa celler kan modulera signalflödet genom att hämma svagare signaler och förbättra kontrasten, vilket gör att endast starka luktsignaler förs vidare. Det sker lateral inhibition för att fokusera information.
Tractus olfactorius passerar genom anteriör perforerad substans där den delas i två stråk:
Detta är unikt eftersom luktinformationen inte först filtreras via thalamus, till skillnad från andra sinnen.
CN I möjliggör inte bara identifiering av dofter utan är också viktig för överlevnad (t.ex. vid rök eller farliga ämnen), minnesframkallning, och påverkar även aptit och emotion.
Anosmi (luktbortfall) kan uppstå vid näsinfektioner, traumatisk hjärnskada (där cribiform plate skadas), neurodegenerativa sjukdomar som Parkinsons eller Alzheimers, samt efter virusinfektioner inklusive COVID-19.
Rhinorré (vätskeflöde från näsan) efter trauma kan indikera läckage av cerebrospinalvätska genom skadad cribiform plate – ett allvarligt tillstånd.