Mikrofilament, Àven kÀnda som aktinfilament, Àr de tunnaste komponenterna i cellskelettet. De bestÄr av aktinmonomerer (G-aktin) som polymeriserar till filamentöst aktin (F-aktin), vilket bildar en dubbelhelixstruktur. Dessa filament Àr mycket flexibla och spelar en nyckelroll i cellens form och rörelse.
Mikrofilament möjliggör att celler kan pressa sig genom trÄnga utrymmen, vilket Àr sÀrskilt viktigt för immunförsvarets vita blodkroppar under diapedes, dÀr de rör sig genom vÀvnader. Under celldelningens sista fas, cytokinesen, Àr det ett ringformat nÀtverk av aktin som knipsar cellen i tvÄ dotterceller.
I den apikala delen av vissa celler formar mikrofilament fingerlika utskott: mikrovilli, som ökar absorptionsytan i exempelvis tarmen, och stereocilier, som Àr lÀngre och spelar en avgörande roll i hörsel- och balansorganen. Dessa strukturer bygger pÄ en kÀrna av aktinfilament.
Mikrofilament Àr Àven viktiga för cellens kontakter med omgivningen. De deltar i uppbyggnaden av tÀta förbindelser och adherensförbindelser mellan celler. I muskelceller bildar aktin tillsammans med motorproteinet myosin strukturer som kallas myofilament, vilka Àr centrala för muskelsammandragning. Dessutom spelar mikrofilament en roll i transportprocesser som endocytos och exocytos.
IntermediÀra filament Àr mellanstora strukturer i cellskelettet som kÀnnetecknas av sin höga draghÄllfasthet och stabilitet. De fungerar som ett inre nÀtverk som hjÀlper cellen att behÄlla sin form Àven under mekanisk stress. Till skillnad frÄn mikrofilament och mikrotubuli Àr intermediÀra filament mer stabila och inte lika dynamiska.
Eftersom olika celltyper uttrycker olika typer av intermediĂ€ra filament kan dessa anvĂ€ndas som markörer i diagnostik. Om ett ovĂ€ntat filament hittas i en vĂ€vnadsprov kan det tyda pĂ„ att cellerna har sitt ursprung frĂ„n en annan vĂ€vnadstyp â vilket ofta sker vid metastaserande tumörer. Detta gör intermediĂ€ra filament till vĂ€rdefulla verktyg vid cancerdiagnostik.
Olika typer av intermediÀra filament förekommer i olika celltyper: keratin finns i epitelceller, vimentin i fibroblaster, desmin i muskelceller, neurofilament i neuroner och laminer i cellkÀrnans inre struktur. Laminer stabiliserar kÀrnmembranet och spelar en viktig roll vid celldelning och genreglering.
IntermediÀra filament Àr ocksÄ involverade i cellförankring. I epitelceller bidrar de till strukturer som hemidesmosomer, vilka förankrar celler till den basala lamina och dÀrigenom till extracellulÀr matrix. De förekommer Àven i desmosomer, som Àr sÀrskilt viktiga för att binda samman celler i vÀvnader som utsÀtts för högt tryck, exempelvis hjÀrtmuskulatur och ytepitel .
Mikrotubuler Àr de största komponenterna i cytoskelettet och byggs upp av dimerer bestÄende av alfa- och beta-tubulin. Dessa dimerer lÀnkas samman till kedjor som i sin tur organiseras i ett rörformat arrangemang bestÄende av 13 protofilament. Mikrotubuler har en riktning med en plusÀnde och en minusÀnde, dÀr minusÀnden vanligtvis Àr vÀnd mot cellkÀrnan.
En av mikrotubulernas viktigaste funktioner Àr att möjliggöra intracellulÀr transport. I nervceller sker axonal transport lÀngs mikrotubuler mellan cellkroppen och nervterminalen. Motorproteinet kinesin rör sig frÄn minusÀnden mot plusÀnden (anterograd transport) och transporterar till exempel vesiklar fyllda med neurotransmittorer till terminalen. I motsatt riktning rör sig dynein (retrograd transport) och Äterför material till cellkroppen.
Mikrotubuler Àr ocksÄ viktiga för cellrörelse. De bygger upp strukturer som flageller och cilier. Ett tydligt exempel Àr spermier, dÀr flagellen möjliggör framdrivning, samt epitelceller i luftvÀgarna vars cilier rör sig rytmiskt för att transportera slem och partiklar bort frÄn lungorna.
Mikrotubuler utgör den strukturella grunden i bĂ„de flagella och cilier. Vid basen av dessa strukturer finns en centriol, Ă€ven kallad baskropp, som bestĂ„r av 9 tripletter av mikrotubuler â totalt 27 mikrotubuler. Denna baskropp fungerar som en organiserande centrum för resten av strukturen. LĂ€ngre ut i flagellan eller cilien övergĂ„r strukturen till ett axonem, vilket har ett karakteristiskt mönster med 9 dubbla mikrotubuler i en ring runt tvĂ„ centrala mikrotubuler â sammanlagt 20 mikrotubuler. Detta 9+2-arrangemang Ă€r avgörande för ciliernas och flagellernas rörelseförmĂ„ga.
Under celldelningen spelar mikrotubuler en central roll, sÀrskilt under metafasen och anafasen. I metafasen radas kromosomerna upp i cellens mittplan och binds till mikrotubuler som strÄlar ut frÄn centrosomer, vilka Àr placerade vid cellens motsatta Àndar. Varje centrosom innehÄller en centriol och fungerar som mikrotubulorganiserande centrum. Mikrotubulerna fÀster vid kromosomernas centromerer via strukturer som kallas kinetokorer. I anafasen förkortas dessa mikrotubuler och drar systerkromatiderna isÀr mot varsin pol, vilket Àr avgörande för korrekt fördelning av genetiskt material.