Cell-cykeln

Länk till bild-serie för cell-delning och skillnad mitos--meios

Tabellöverblick för de olika faserna

Steg nr Stegnamn Detaljer om vad som sker
1 G1 Cellen växer, syntetiserar proteiner och organeller, och förbereder sig för DNA-replikation. Miljön kontrolleras innan progression till nästa fas.
2 S DNA replikeras; varje kromosom dupliceras till två systerkromatider. Histonproteiner syntetiseras för att packa nytt DNA.
3 G2 Ytterligare tillväxt och kontroll sker. Cellen syntetiserar proteiner för mitos och kontrollerar att DNA är intakt och korrekt replikerat.
4 Profas Kromosomerna kondenseras och blir synliga. Kärnmembranet börjar brytas ner. Den mitotiska spindeln organiseras.
5 Metafas Kromosomerna radar upp sig längs cellens ekvatorialplan, fästade vid spindelfibrer via sina centromerer.
6 Anafas Systerkromatiderna separeras och dras mot motsatta poler av cellen med hjälp av mikrotubuli.
7 Telofas Kromosomerna börjar dekondensera. Nya kärnmembran bildas runt de två uppsättningarna kromosomer. Spindeln bryts ner.
8 Cytokines Cytoplasman delas och två genetiskt identiska dotterceller bildas. Ett kontraktilt ring av aktin delar cellen.
9 G0 Cellen lämnar cykeln och befinner sig i ett vilande stadium. Vissa celler kan återinträda i cykeln, andra är permanent i G0.

Beskrivning av cell-cykeln

Cellcykeln är den serie händelser som en eukaryot cell genomgår för att växa, duplicera sitt genetiska material och dela sig i två identiska dotterceller. Cykeln delas in i fyra huvudsakliga faser: G1, S, G2 och M, samt en vilofas som kallas G0. Varje fas innehåller specifika och noggrant reglerade processer som säkerställer korrekt celldelning och genetisk stabilitet.

G1-fasen, eller första gap-fasen, är den längsta delen av cellcykeln för de flesta celltyper. Under denna fas växer cellen i storlek genom att syntetisera proteiner, lipider och andra byggstenar som behövs för att stödja cellens funktion och kommande delning. Cellen ökar sin mängd cytoplasma, producerar fler ribosomer och förbereder sina organeller. Den kontrollerar också interna och externa signaler för att avgöra om det är lämpligt att fortsätta till nästa fas. Om förhållandena inte är gynnsamma kan cellen gå in i G0-fasen, där den förblir i vila. G0 kan vara tillfällig, som hos leverceller, eller permanent, som hos de flesta nervceller.

S-fasen, eller syntesfasen, är den period då cellens DNA dupliceras. Varje kromosom replikeras och består efteråt av två identiska systerkromatider sammanfogade vid centromeren (kromosomens centrala punkt). DNA-polymeras och andra enzymer medverkar i denna process, som är noggrant övervakad för att undvika mutationer. Samtidigt syntetiseras histonproteiner och andra komponenter som krävs för att bygga upp de nybildade kromosomerna i sina kondenserade former. Vid slutet av S-fasen har cellen dubbelt så mycket genetiskt material jämfört med början av cykeln.

G2-fasen är den andra tillväxtfasen, och fungerar som en sista kontrollstation innan mitos. Här fortsätter cellen att växa och syntetisera proteiner, särskilt sådana som krävs för att driva mitosen, som mikrotubuli (polymerer i cytoskelettet som ger struktur) och andra delar av delningsapparaten. Eventuella skador på DNA som uppkommit under replikationen försöker cellen reparera genom aktivering av DNA-reparationssystem. Om reparation inte är möjlig aktiveras kontrollmekanismer som kan förhindra fortsatt cykel eller utlösa apoptos, programmerad celldöd.

M-fasen är den mest dramatiska delen av cellcykeln, då cellens innehåll fördelas i två nya celler. Den består av mitos, som är kärndelningen, och cytokines, som är delningen av cytoplasman. Mitos inleds med profas, där kromosomerna kondenseras och blir synliga, kärnmembranet bryts ner och den mitotiska spindeln börjar bildas. I metafas ordnas kromosomerna i cellens mittplan, kallat metafasplattan. I anafas separeras systerkromatiderna och dras mot varsin cellpol av mikrotubuli. Under telofas börjar kromosomerna dekondensera och nya kärnmembran formas runt de två identiska uppsättningarna kromosomer. Cytokines sker ofta samtidigt med telofas och innebär att aktinfilament delar cellen i två dotterceller, var och en med en komplett kärna och cytoplasma.

Celltyper har olika kapacitet att genomgå cellcykeln. Labila celler, såsom hudceller, slemhinneceller och celler i benmärgen, delar sig kontinuerligt för att ersätta utslitna eller skadade celler. Stabila celler, som leverceller och vissa epitelceller i njuren, befinner sig vanligtvis i G0 men kan stimuleras att återinträda i cellcykeln vid behov, exempelvis vid vävnadsskada. Permanenta celler, såsom neuroner och hjärtmuskelceller, har förlorat sin förmåga till celldelning och befinner sig permanent i G0. Dessa celler är därför extra sårbara vid skada, eftersom de inte kan regenereras genom celldelning.

Telomerer är repetitiva DNA-sekvenser som finns i ändarna av eukaryota kromosomer. De fungerar som skyddande "lock" som förhindrar att kromosomernas ändar tolkas som DNA-skador, samt skyddar mot att genetisk information förloras vid varje celldelning. Vid varje replikationsrunda förkortas telomererna något, eftersom DNA-polymeraset inte kan kopiera ändarna helt. När telomererna blir för korta, signalerar detta att cellen bör gå in i senescens (åldrande) eller genomgå apoptos. Celler som behöver dela sig många gånger, som stamceller och vissa immunceller, uttrycker enzymet telomeras som förlänger telomererna. I cancerceller är telomeras ofta återaktiverat, vilket bidrar till deras obegränsade delningsförmåga.

Reglering av celldelningen

Den centrala regleringen sker genom en rad kontrollpunkter i cellcykeln, där specifika signaler avgör om cellen får lov att gå vidare till nästa fas. Dessa kontrollpunkter finns framför allt i övergångarna mellan G1 och S, samt mellan G2 och M. Om villkoren inte är uppfyllda, exempelvis vid DNA-skada eller brist på näringsämnen, kan cellen pausas för reparation eller ledas till programmerad celldöd.

En viktig del av denna reglering sker genom samverkan mellan cykliner och cyklinberoende kinaser (CDK). Dessa enzymer aktiveras endast när rätt cyklin finns närvarande, och bildar då komplex som fosforylerar målproteiner och driver cellcykeln framåt. Cykliner syntetiseras och bryts ner i en rytm som följer cellcykelns faser, vilket gör att kontrollen blir tidsmässigt exakt. Inhibitorer till CDK-komplexen, såsom p21 och p27, kan blockera denna progression och ge cellen tid att åtgärda fel.

Tumörsuppressorgener spelar också en avgörande roll. Ett exempel är p53, ett protein som aktiveras vid DNA-skada och som kan stoppa cykeln i G1-fasen för att möjliggöra reparation. Om skadan är för omfattande kan p53 också initiera apoptos. Förlust av p53-funktion är vanligt i många cancerformer, vilket leder till att celler delar sig trots genetiska defekter. Även extracellulära signaler reglerar celldelning genom tillväxtfaktorer, hormoner och kontaktinhibering, där celler slutar dela sig när de omges av andra celler.

En balanserad reglering av celldelningen är avgörande för att undvika sjukdom. För låg delningsaktivitet kan leda till degenerativa tillstånd eller svag läkning, medan överdriven delning kan ge upphov till tumörer. Flera cancerläkemedel är därför inriktade på att påverka cellcykelreglerande mekanismer, till exempel genom att hämma CDK eller återaktivera p53-funktionen.

Tabellöverblick över kontrollpunkterna i celldelningen

Kontrollpunkt Fas Syfte Nyckelmolekyler Vad som händer vid fel
G1/S-checkpoint (restriktionspunkten) Sent G1 Avgör om miljön är gynnsam, DNA är intakt och cellen ska gå in i S-fasen p53, p21, CDK4/6, cyklin D, Rb Om DNA är skadat aktiveras p53 som inducerar p21 och stoppar cellcykeln. Cellen kan gå i vilofas (G0) eller genomgå apoptos.
S-fas-kontroll S Säkerställer att replikationen sker korrekt utan dubbelreplikation CDK2, cyklin A, ORC-komplex Replikationsfel kan leda till genetisk instabilitet; replikationspaus kan aktiveras tills felen åtgärdas.
G2/M-checkpoint Slutet av G2 Kontrollerar att allt DNA är korrekt replikerat och inte skadat p53, CDK1, cyklin B, Wee1, Cdc25 Cellen hålls kvar i G2 tills DNA-skador repareras; annars aktiveras apoptos eller senescens.
Spindelkontrollpunkt (metafas–anafaskontroll) Metafas Verifierar att alla kromosomer är korrekt fästa vid den mitotiska spindeln APC/C, Mad2, separas, securin Cellen förhindras från att gå in i anafas tills alla kromosomer är korrekt orienterade; detta förhindrar aneuploidi (antalavvikelse).

Tabellöverblick för de olika regulatorerna

Namn på regulator Steg i vilken den verkar Regulatorer som kommer av följd Detaljer om dess verkan
Cyklin D G1 CDK4/6-komplex Cyklin D syntetiseras som svar på tillväxtfaktorer och binder CDK4/6, vilket fosforylerar Rb-proteinet och möjliggör transkription av gener som krävs för S-fas.
CDK4/6 G1 Frisättning av E2F-transkriptionsfaktorer När bundet till cyklin D fosforylerar det Rb och tillåter aktivering av E2F, som driver uttryck av S-fasgener.
p53 G1 (och G2 vid DNA-skada) p21 (CDK-inhibitor) Aktiveras vid DNA-skada och stoppar cellcykeln genom att stimulera p21, vilket blockerar CDK-komplex. Kan även initiera apoptos om skadan är irreparabel.
p21 G1 och G2 Inhiberar CDK-komplex Binder till CDK och hindrar deras aktivitet, vilket förhindrar cellen från att gå vidare till nästa fas. Viktig för cellens svar på DNA-skador.
Cyklin E G1/S-övergång CDK2-aktivering Ökar i slutet av G1 och binder CDK2. Driver progression till S-fas genom att aktivera DNA-replikationsmaskineriet.
CDK2 G1/S och S DNA-replikation Aktivt i komplex med cyklin E och cyklin A. Stimulerar initiering av DNA-syntes och progression genom S-fasen.
Cyklin B G2/M-övergång CDK1 (MPF-komplex) Binder CDK1 och bildar Mitos-främjande faktor (MPF), som initierar mitos genom att aktivera kromosomkondensering, kärnmembransupplösning och spindelbildning.
CDK1 G2/M och M Start av mitos Aktiveras av cyklin B. Driver inledningen av mitos genom att fosforylera nyckelproteiner som reglerar kromatinstruktur och mitotiska organeller.
Rb-proteinet G1 Inaktivering möjliggör E2F I icke-fosforylerat tillstånd binder det och hämmar E2F. När det fosforyleras av CDK4/6 släpper det E2F, vilket tillåter transkription av cellcykelgener.
APC/C Metafas/Anafas-övergång Separas, nedbrytning av cyklin B En ubiquitinligas som märker cyklin B och säkerhetsproteinet sekurin för nedbrytning. Detta aktiverar separas, som klyver cohesin och tillåter systerkromatider att separera.

Skillnad mitos--meios

Egenskap Mitos Meios
Syfte Tillväxt, reparation, asexuell reproduktion Bildning av könsceller (ägg/spermier)
Antal delningar 1 delning 2 på varandra följande delningar
Antal dotterceller 2 4
Genetisk identitet Identiska med modercellen Genetiskt unika
Kromosomtal Diploida (samma som modercellen) Haploida (halva kromosomantalet)
Homologa kromosomer Par separeras ej Par separeras under första delningen
Överkorsning Nej Ja, sker i profas I
Förekommer i Alla kroppsceller (somatiska) Endast i könsceller (gameter)